Att göra mig glad
Det jag saknar mest är hans förmåga att trovärdigt fejkskratta åt mina skämt. Jag skämtar konstant (och är nog väldigt påfrestande att umgås med en längre tid) och vill gärna få uppskattning för dessa mer eller mindre genomtänkta ordvitsar, impulstankar eller anekdoter. Så när Andreas tittar på mig med sin "Är du dum i huvet eller?"-blick efter skämten som uppenbarligen inte var lika roliga som jag hade tänkt mig, så ber jag honom lite snällt, "Men kan du inte fejkskratta åt åtminstone?" Och så gör han det. Han fejkskrattar. Väldigt trovärdigt till och med. Detta resulterar i att jag lyckas övertyga mig själv om att skämtet faktiskt var roligt, och jag känner mig bekräftad som människa och vän. Jag känner mig tillfredsställd över att ha lyckats roa min kompis, och jag stämmer själv in i skrattet samtidigt som en själslig lycka fyller mig. Fast han fortfarande tycker att jag är dum i huvet.
Ett exempel på när han tyckte att jag var dum i huvet var när jag gav honom knäckebröd, äpple, morötter och sockerbitar i julklapp, för att referera till den gången då han trodde att han var en häst. Tydligen så var han dödligt allergisk mot både äpple och morötter och trodde att jag försökte mörda honom, men det kunde ju inte jag veta.
Jag vet inte rikigt vad jag hade för poäng med det här inlägget, men jag tror att the bottom line är att om man vill göra mig glad så ska man skratta åt mina skämt. Det krävs inte så mycket mer än så. Eller ja, allmän snällhet (är det ens ett ord) är ju också att föredra - tycker inte om när folk kastar grejer på mig till exempel. That shit aint cool.
PS: Jag är medveten om att det stavas h-u-v-u-d-e-t och inte h-u-v-et.
sv: tack! haha, jag ser också mig själv som rödhårig, så det känns bra att vara tillbaka ^^