Please die Ana, cause as long as you're here, I'm not

Jag hittade en våg i ett skåp, och ställde mig på den för skojs skull.
Det var ett enormt misstag, för nu vill jag bara lägga mig ner och gråta. Så himla dumt gjort av mig för jag vet ju hur triggad jag blir.
 
Jag har gått upp tio kilo sedan jag flyttade till Göteborg, varav fem av dom kilona har kommit dom senaste två månaderna.  Jag visste ju att jag hade gått upp, det syns - ordentligt - men jag hade ingen aning om att det var så mycket. Nu är jag ju fortfarande i allra högsta grad normalviktig, jag behövde lägga på mig lite, men inte såhär. Jag vet att jag inte är tjock, och jag vet att andra inte tycker att det ser konstigt ut, men det är så himla chockernade bara, för jag förstår inte vad som har hänt. Jag har stått helt stilla i vikt dom senaste åren, pendlat kanske ett halvt kilo, och nu plötsligt så bara BAAAM. För mig är det jobbigt. Jättejobbigt.
 
Det blir så himla känsligt, för jag vet inte hur jag ska hantera det. En del av mig tycker om att ha kurvor och min kropp känns mjukare och gosigare - jag gillar att vara lite bootylicious. David älskar att jag har fått mer rumpa, lår och höfter, så där är det inte heller något problem - det är bara jag som hatar det. Inga byxor passar, jag vägrar bära plagg som sitter tight över magen, och när jag tittar i spegeln så ser jag inte mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra nu, för jag vill absolut inte väga såhär mycket, men samtidigt är jag livrädd för att gå ner i vikt. För jag vet ju att jag inte kan sluta. I fyra år svälte jag mig själv och ville dö, och jag vill aldrig tillbaka till det anorexiahelvetet. Aldrig. Men jag kan inte fortsätta såhär heller.
 
Jag tror att jag kan fixa det. Efter jul ska vi skaffa gymkort, och till sommaren vill jag se ut som mitt vanliga jag igen. Men jag ska fortsätta äta som vanligt, och om jag känner att det är påväg utför så vet jag att David hinner fånga upp mig. Är bara så rädd att det ska skita sig, för jag känner ju att ana-tänket inte riktigt har släppt än. Visst, jag har inte den störda relationen till mat som jag hade förut, men jag kan ändå komma på mig själv med att tänka "Oj, nu är klockan nio på kvällen och jag har bara ätit en banan - VAD DUKTIG JAG ÄR" och jag hatar det. Hatar att jag fortfarande känner mig duktig och stolt för att jag inte ätit, för det blir en sån kick. "Fyfan vad jag är bra" liksom. Det känns så skönt, som om man verkligen har lyckats med något. Det är absolut inte såhär hela tiden, jag brukar faktiskt äta och må bra, men ibland smyger tankarna sig på och det känns bara så fucked up att jag faktiskt njuter av hungerskänslor.
 
Men den här gången ska jag göra det på riktigt - den hälsosamma vägen. Den här gången vet jag vilka varningstecken jag ska vara uppmärksam på, och den här gången har jag stöd hela vägen igenom. Det kommer att gå bra.
 
 
Såhär såg jag ut sommaren 2012. Då åt jag normalt och var "frisk", men det var som om kroppen programerat in sig på ätstörningsvikten och vägrade gå upp ett gram. Alldeles för smal egentligen - ser ni mina armar? mitt ansikte? - men i alla fall nöjd. Jag var så himla nöjd.
 
Men jag tror aldrig att jag kommer bli helt frisk. Bättre. Fungerande. Normalviktig. Men inte frisk. Det finns inget preskriberingstid på den här skiten, det kommer alltid att finnas i bakhuvudet.
 
 
 

Olycksfågel

Jag hade en så himla otur hela dagen igår, höll på att bli tokig!
 
- Jag hade suttit ett par timmar på Condeco och fikat och fixat klart allt med min seminariegrupp, och på väg hem skulle jag åka förbi Frölunda torg och skicka ett paket. Jag klev ur vagnen på hållplatsen och började gå mot övergångsstället när någon grabbar hårt tag om mina bröst. Först antod jag att det var någon kompis som ville skrämma mig och råkat träffa fel, eftersom att det var ett så hårt tag och jag verkligen ryckte till, men sen ser jag att förävaren är en leende äldre man i ca 70-års åldern. Han tog lite för lång tid på sig att släppa taget, och hans ursäkt var "Akta så att du inte går ut på spåret", då det åkte förbi en vagn just då. Osäker på om jag blev räddad eller antastad, men det kändes mer som det sistnämnda. Dock så kan han ju bara ha försökt vara snäll och helt enkelt råka ta där, men man ska inte tro att äldre människor är oskyldiga bara för att dom är äldre - jag har aldrig fått så många sexuella kommentarer och inviter som när jag har jobbat inom äldrevården. Vilket såhär när jag tänker på det känns lite tragiskt, FOREVER ALONE.
 
- När jag äntligen kom in till Hemköps förbutik och skulle ta en nummerlapp för att kunna fixa paketet, så skrek jag högt. Inombords. Nu betjänas: nr 323. Du har: nr 355. Ta några minuter och låt den sjunka in.
 
- Väl hemman, vrålhungrig, så är lyckan enorm över att äntligen få ta fram den den burken med yoghurt som ligger i datorväskan, och bara få slafsa i mig. Hmm vad misstänkt lite yoghurt det är i burken? Det betyder att resten måste vara någon annan stans......................................... ca 3 dl yoghurt utkladdad i hela datorväskan, som nu kommer att lukta syntetisk mejerivanilj det närmaste året.
 
- Efter att ha torkat ur yoghurten ur väskan så tyckte jag att jag förtjänade en stor kopp kaffe för att varva ner. NEJ! tyckte universum, och slog den stora koppen ur min hand, rakt ner i soffan.
 
Någonstans här la jag mig i fosterställning och grät, och kort efter det gick laddaren till min dator sönder så nu måste jag dela laddare med David. Det hade varit ett enklare projekt om det inte var så att min dator har exakt 10 minuters batteritid utan sagda laddare.
 
Idag är det fredag den 13e, och hur mycket värre kan det bli egentligen? BRING IT ON!!!!
 
 
 

Panda, mitt barn

Har jag berättat om Panda? Vi har tre stycken "barn" här hemma som vi tar hand om, och Panda är är vår favorit.


Panda med sina syskon på min 20-års fest
 
Dom andra barnen består av I Love You-Bear som jag fick av David på Alla hjärtans dag, och Baby-Tassen, även kallas Tassen Junior. Jag hade alltså ett favoritgosedjur i form av en Golden Retriever som jag fick när jag fyllde typ 7, och har haft och älskat sedan dess. Gosehunden hade små söta trampdynor fastsydda på tassarna så därför fick han heta Tassen. Några år senare fick jag en mindre version av samma gosedjur, och därför fick han heta Tassen Junior. Anledning till att Tassen-Junior fick följa med till Göteborg och inte Tassen även om han är mer älskad var att Tassen Junior tar mindre plats i resväskan och a girl's got to be able to bring her shoes.
 
Hur som helst så är det till största delen Panda som upptar mina tankar. Jag vet att man inte får favorisera sina barn, men han är så himla söt! Jag såg honom av en slump på Tax-freen i Hainan i Kina och hann precis köpa honom i sista minuten inan flyget gick vidare till Hong Kong. Det är alltså en jättetjock bollformad panda med ett jättegulligt leende. Han är liksom tjock, men jätteglad ändå!

Panda i sängen

Grejen är den att jag har ett nästan ohälsosamt förhållande till Söte-Panda. Jag tror att det härstammar från att jag är otroligt omhändertagande som person och helt enkelt behöver någon/något att ta hand om för att må bra - jag längtar ju ihjäl mig till den dagen vi skaffar hund till exempel och jag får en liten valp att ta hand om och träna från start. Anyways så var det ju Panda det handlade om nu:
 
Jag tar hand om Panda som en bebis. Panda är mitt barn. Som ni ser så var han och hans syskon tvungna att vara med på min födelsedagsfest för jag ville inte att dom skulle känna sig lämnade utanför, jag bäddar ner Panda mjukt och skönt i soffan varje kväll, om det är något otäckt på TV håller jag för ögonen på honom, och jag skäller ut David ifall han råkat putta ner Panda på golvet. Om Panda har legat i bokhyllan hela natten istället för i sängen eller i soffan så får jag dåligt samvete, och jag pratar med honom när jag är ensam hemma. En gång när jag och D vuxenkramades i sängen så skrek jag till i panik när jag såg att Panda satt i bokhyllan och tittade på oss med sina oskyldiga ögon! :( Stackas Panda, jag tror han blev ärrad för livet. Det förstörde stämningen lite också...

Men ja, ni ser ju! Det är inte friskt. Och jag är hundra procent allvarlig, jag gör verkligen dom här grejerna. Hela tiden! Och inte att förglömma - jag presenterar Panda och syskonen noggrant för alla gäster som kommer förbi. Efter som att dom är en del av familjen liksom.
Upp