Skyll dig själv

Jossan sov över hos mig i helgen. Enligt den Köhlerska traditionen (eller ja, jag uppfann traditionen i helgen när jag var uttråkad) så får den som somnar först en läppstiftskuk i pannan. Jossan slumrade till i soffan när vi såg på film. SYND FÖR DIG, JOSSAN.



Ida tänker & some crazy shit | | Kommentera |

Jobbiga saker som händer mig

(Ifall ni inte vill läsa om mitt kiss så kan ni hoppa över det här inlägget)



Vaknade i förrgår natt (säger man så?) och gick på toa ungefär en gång varje halvtimme. Det gör jätteont också. Att kissa alltså. Jag är yrvaken och fattar inte riktigt vad som pågår, men i mitt förvirrade tillstånd (kan ha berott på att jag precis före jag somnat läst en bok om ämnet) drog jag den mycket logiska slutsatsen att jag hade blivit befruktad av en ängel. Euhm. Ja. Men när jag vaknade på morgonen igen och kunde tänka klart så kändes urinvägsinfektion som en mer träffande beskrivning. Urinvägsinfektion. Alltså, det är ju skitjobbigt och man lider verkligen när man har det, men det är som inte så coolt att säga. "Det är synd om mig, jag har brutit armen och det sticker ut en benpipa ur armbågen" VS "Det svider när jag kissar." Ja, ni fattar.  Det är den jobbiga saken nr 1. Den första jobbiga saken som händer mig.

Den andra jobbiga saken händer ungefär en timme senare. Jag har accepterat mitt öde och på väg till busshållplatsen så ringer jag till vårdcentralen. En telefonsvarare ber mig att lämna mitt personnummer, så lovar dom att ringa upp exakt fyra minuter senare. Observera: dom LOVADE. Jag är fullkomligt beroende av dessa fyra minuter. För om dom ringer upp mig senare än så, så kommer jag att stå på bussen. Och det vill jag inte.

Samtalet sker 12 minuter senare. Jag står på bussen. Står. I mittgången. Hela Luleås befolkning - eller åt minstone dom i gymnasieålder - verkar ha samlats på just. denna. bussen. Just denna morgon. Ja, ni förstår, jag skriker alltså innombords.
Hur som helst så ringer en otroligt aggresiv dam upp mig från vårdcentralen.

-Hej det är Ida?
-Hej. Du hade ringt.
-Ja...
-Vad vill du?
-Jo, jagtrorjagharfåttenurinvägsinfektion.
-Va?

Vid det här laget har de tre närmaste medpassagerarna (alltså när jag säger närmaste så skojar jag inte, jag kunde känna hur dom andades på mig, så tätt stod vi) vänt sig mot mig med nyfikna blickar.

-Ehurm. Jag tror jag har fått en urinvägsinfektion.
-Jaha.
-Ja.
-Varför tror du det då? Är du säker på att du inte bara är gravid?

I kid you not, hon frågade verkligen det. Jag försäkrade henne om att jag inte var det, och ja, sedan fick hela bussen höra alla detaljer som finns om mitt kiss. Alla symptom, allt. Det var den andra jobbiga grejen. Nr 2. Att berätta exakt hur saker och ting tedde sig när jag skulle gå på toaletten, när jag var så otroligt medveten om att alla omkring mig faktiskt stod och lyssnade och ansträngde sig för att höra bättre.

Men hon skrev i alla fall ut ett recept åt mig (utan att ens be mig komma in för en undersökning, what's up with that? Får man bara skriva ut recept sådär? Nästa gång ska jag be om något starkare än antibiotika) och jag fick springa till apoteket och hämta sagda antibiotika. Nu känner jag mig frisk som en nötkärna. Jag behöver inte kissa var femte minut, och det gör inte heller dödsont. Det är jag glad för. Tur att det verkade så snabbt. Behövde bara lida i typ en dag. Kanske hade någon mesig variant. Men åh vad jag led.
Ida tänker & some crazy shit | | Kommentera |

Att göra mig glad

Klockan är halv tre och jag försöker somna för allt jag är värd, men lyckas inte. Istället chattar jag med Andreas borta i USA. Åh, Andreas, du fattas mig! Hur ska vi överleva ett helt år utan dig?

Det jag saknar mest är hans förmåga att trovärdigt fejkskratta åt mina skämt. Jag skämtar konstant (och är nog väldigt påfrestande att umgås med en längre tid) och vill gärna få uppskattning för dessa mer eller mindre genomtänkta ordvitsar, impulstankar eller anekdoter. Så när Andreas tittar på mig med sin "Är du dum i huvet eller?"-blick efter skämten som uppenbarligen inte var lika roliga som jag hade tänkt mig, så ber jag honom lite snällt, "Men kan du inte fejkskratta åt åtminstone?" Och så gör han det. Han fejkskrattar. Väldigt trovärdigt till och med. Detta resulterar i att jag lyckas övertyga mig själv om att skämtet faktiskt var roligt, och jag känner mig bekräftad som människa och vän. Jag känner mig tillfredsställd över att ha lyckats roa min kompis, och jag stämmer själv in i skrattet samtidigt som en själslig lycka fyller mig. Fast han fortfarande tycker att jag är dum i huvet.

Ett exempel på när han tyckte att jag var dum i huvet var när jag gav honom knäckebröd, äpple, morötter och sockerbitar i julklapp, för att referera till den gången då han trodde att han var en häst. Tydligen så var han dödligt allergisk mot både äpple och morötter och trodde att jag försökte mörda honom, men det kunde ju inte jag veta.

Jag vet inte rikigt vad jag hade för poäng med det här inlägget, men jag tror att the bottom line är att om man vill göra mig glad så ska man skratta åt mina skämt. Det krävs inte så mycket mer än så. Eller ja, allmän snällhet (är det ens ett ord) är ju också att föredra - tycker inte om när folk kastar grejer på mig till exempel. That shit aint cool.

PS: Jag är medveten om att det stavas h-u-v-u-d-e-t och inte h-u-v-et.
Ida tänker & some crazy shit | | En kommentar |
Upp