Hästtrauma
Så här var det: Jag gick i ridning (tro't eller ej) när jag var ungefär tio, elva, tolv år gammal, och hästen jag red den dagen bestämde sig för att stegra mitt i allt, alltså ställa sig på bakbenen för er oinvigda, vilket gör att lilla elvaåriga jag ramlar av, landar på marken, och hästhelvetet faller över mig.
Det är alltså inte så bra för kroppen att först falla och sedan få ett hästhelvete över sig, så i det skedet pajade mitt bäckenben.
Grejen är den, att jag inte har något som helst minne av det här. När pappa berättade det för mig trodde jag att han skämtade. Jag kommer ihåg i stort sett allt från min tid i stallet (även om den var ganska kort), inklusive de tjugotal gångerna jag blev avkastad, biten och sparkad (hästarna på det stallet var av en speciellt elakartad karaktär), men jag kommer inte alls ihåg den gången. Och det känns ju som en sak som jag borde ha kommit ihåg på grund av
1) Humorvärdet. En häst ramlade på mig. Om jag hade vetat om det hade jag berättat den historien tusen gånger om.
2) Smärtaspekten. Om fallet var så pass illa att mina bäckenben i stort sett hoppade ur led, så känns det som om det borde ha gjort... ont. Väldigt ont. Till och med fruktansvärt ont. Och smärta är något som jag har väldigt lätt för att komma ihåg. Men nej, inget.
Alltså har jag bara två möjliga sätt att förhålla mig till den här historian på, jag har antingen a) förträngt det eller så har b) pappa hittat på det så att han själv ska kunna få ta del av sagda humorvärde och kunna berätta för alla sina vänner och arbetskamrater om den gången då en häst parkerade sitt arsle på hans dotter.
Det vore ändå vääldigt roligt gjort av din pappa att HITTA PÅ den historien. Jag ser varifrån ditt sinne för humor kommer. (Y) :D