. - april 2011

Tough love

Eftersom att Zorro är världens mest osällskapliga varelse, och jag har tråkigt, så har jag nu låst in honom i mitt rum för att tvinga honom att umgås med mig. Om jag inte gjorde det då och då så skulle han inte ens veta om att jag också bodde här. Eller ja, det kanske är bättre att han inte vet vem jag är, än att han enbart känner igen mig som den galna subban som lockar in honom i rummet med godis (som jag inte har - falskt lockbete) och sedan låser dörren.

Mina förhoppningar med detta experiment är alltid att han, efter att ha tagit sitt förnuft till fånga, inser att jag inte alls är så tokig och hoppar upp i min säng för att kela med sin nyfunna bästa vän.
Det händer aldrig.
Nu står han istället, precis som alla andra gånger, och ylar samtidigt som han tar sats för att desperat försöka stånga sig ut genom dörren. Gång på gång. Donk. Donk. Donk.
Jag ger upp, visar barmhärtighet och öppnar dörren. Släpper ut honom.
Får försöka igen imorgon.

(För att förtydliga: Zorro är min hund)