Ta hand om varandra

Det har varit en tuff dag. En dag som jag aldrig någonsin vill uppleva igen, men nu är den äntligen över. Dagen alltså, smärtan går nog aldrig över.
 
En vän från Luleå som bor i Alingsås sedan några år tillbaka hörde av sig och vi träffades i stan för att äta middag och prata minnen. Det var fint.
 
David har bokat om sin biljett och kommer hem tidigt imorgon, det ska bli obeskrivligt skönt att få hålla om mitt hjärta igen. När något sånt här händer får man verkligen lära sig den hårda vägen hur viktigt det är att ta vara på dom ögonblicken man får med varandra och att ta hand om sina nära. Man vet aldrig när dom kan ryckas ifrån en. Varje gång jag eller David går ut genom dörren så säger vi att vi älskar varandra, bara utifall att. Man vet aldrig vad som kan hända. Nu kommer vi att vara extra noggranna med det. Jag ska krama om honom så hårt.

Men det onda som river i bröstkorgen är väl över imorgon, visst?

En av mina favoriter när det kommer till både musik och text (framförallt text) är Grioa. En ung rappare som själv dog väldigt tragiskt. Fast jag skulle mer vilja kalla honom poet. Den här låten/dikten heter Till min vän, och handlar om när en av hans vänner dog, och den är så himla träffande för allt jag känner just nu. Det är som om den är skriven för precis detta tillfälle, allting bara stämmer. Och eftersom jag är tom på både ord och tårar nu så passar den väldigt fint.

 
 
Jag finner mig själv sittandes, mitten av sommaren, hon sa "sitt Andrés, det är bättre". Behövde gift från cigaretter för det hon berättade. Jag finner mig själv springandes så jag sätter mig ner, märker ett ord, märker dig väl, detta märkte mig. jag väljer ett fel, jag sköljer mitt ansikte, verkligheten blev på riktigt, jag saknar.
Det är overkligt egentligen hur ditt namn cirklar cirka millimetern från min mun, och det är overkligt egentligen att du är flera hundratusen meter från min dörr.
 
En tår, en fråga, hur låg dina händer? Hur kände du? Hur vände det? Jag är i sommaren av sorgsaknad och du vilar i mitt torso vännen. Jag sköljer mitt ansikte, verkligheten blev på riktigt, jag vaknar håller mig stark. Inte bara i sorg, jag ritar klara vyer av minnen också. Sörjer min saknad av nya bara, skulle jag kunna förändra allt skulle du ingenstans , då skulle du och jag sparat varann på silverpappersark sagt. Imorgon kommer väl gryningen över rök och äldre vänansikten, verkligheten blev på riktigt, jag saknar att hålla din hand.
 
Du kommer föralltid att vara en del av vårat fågelskådespel, men jag skulle ge innebörd och månen hel för att få se dig se mig se dig le, för du är sonen av tusen leenden, föralltid ljudet av hela junis början. Jag sköljer mitt ansikte men vintern är här nu, vi möts vid macken mitt i natten igen. Jag lärde mig sörja, din familj är vacker,
jag har sett dom, vi var många sist. Jag kan inte hindra bilden av barnet i dig trampa över en morgonkvist, men det onda som river i bröstkorgen är väl över imorgon, visst?
 
 
Dagens Youtube, I've got another confession to make, Musik | Grioa, Till min vän, fin text, poet, text | | Kommentera |

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den sig aldrig densamma mer.

Något alldeles fruktansvärt har hänt. Det händer inte på riktigt, det händer inte på riktigt - men det hände. Gud har tagit ifrån mig min finaste vän.
 
Emma ringde mig idag, på morgonen när jag var på jobbet. -"Josefine är död."
 
Jag trodde att det var ett skämt. Ett riktigt elakt skämt, men det fanns ju ingen annan förklaring. Jossan kan ju inte vara död, min Jossan. Fast det var inget skämt.
 
 
Josefine har alltid varit som en syster för mig. Vi har suttit ihop vid höften genom låg-, mellan- och högstadiet, och även om vi inte hade gymnasiet tillsammans så fanns vi alltid där för varandra genom vått och torrt. Alltid.
Det var som om hon kunde läsa mina tankar - så fort jag kände mig ledsen eller nere så visste hon precis vad felet var och hur hon skulle trösta mig. Jossan är den mest godhjärtade person jag någonsin träffat. Hon finns alltid där för alla som kan tänkas behöva en hjälpande hand eller ett vänligt ord. Livet kommer att bli en mycket mörkare plats nu när du inte finns här med ditt ljus.
 
Jag har gråtit så mycket att det är ett under att det ens finns tårar kvar. Men det finns det, och dom slutar inte rinna. Dom fläckar mina kinder och tangentbordet och det tar aldrig slut. Allt gör så ont. Varenda cell i min kropp skriker. HELVETE Jossan, varför du? Jag vill se dig som fridfullt vilande, en sovande ängel. Men jag vet att det inte var så, och den bilden jagar mig. Det gör bara så ont.
 
Det hände så plötsligt. Det smärtar att jag inte fick säga hejdå. Att din familj inte fick säga hejdå. Men jag lovar att ta hand om Emma åt dig, jag lovar av hela mitt hjärta, hela mitt liv. Jag ser efter henne åt dig, henne och din fina fina mamma och pappa. Dom är så ledsna, det är vi alla. Det är så många som saknar dig. Jag saknar dig.
 
Och du var så ledsen över att jag flyttat så långt ifrån dig, och jag minns hur glad du blev när jag överraskade dig utanför din port på din födelsedag. Hur du grät, kramade om mig och inte ville släppa. Vi skulle aldrig ha släppt, Jossan, för nu är du borta och jag får aldrig krama dig igen. Och det gör så förbannat ont.
 
 
Guds finaste ängel, det är vad du är Josefine Ström. 26/03/1993  -  29/07/2013. Vi kommer aldrig att glömma dig. Jag kommer aldrig att glömma dig.
 
 
I've got another confession to make | | Kommentera |
Upp