Jobbiga saker som händer mig

(Ifall ni inte vill läsa om mitt kiss så kan ni hoppa över det här inlägget)



Vaknade i förrgår natt (säger man så?) och gick på toa ungefär en gång varje halvtimme. Det gör jätteont också. Att kissa alltså. Jag är yrvaken och fattar inte riktigt vad som pågår, men i mitt förvirrade tillstånd (kan ha berott på att jag precis före jag somnat läst en bok om ämnet) drog jag den mycket logiska slutsatsen att jag hade blivit befruktad av en ängel. Euhm. Ja. Men när jag vaknade på morgonen igen och kunde tänka klart så kändes urinvägsinfektion som en mer träffande beskrivning. Urinvägsinfektion. Alltså, det är ju skitjobbigt och man lider verkligen när man har det, men det är som inte så coolt att säga. "Det är synd om mig, jag har brutit armen och det sticker ut en benpipa ur armbågen" VS "Det svider när jag kissar." Ja, ni fattar.  Det är den jobbiga saken nr 1. Den första jobbiga saken som händer mig.

Den andra jobbiga saken händer ungefär en timme senare. Jag har accepterat mitt öde och på väg till busshållplatsen så ringer jag till vårdcentralen. En telefonsvarare ber mig att lämna mitt personnummer, så lovar dom att ringa upp exakt fyra minuter senare. Observera: dom LOVADE. Jag är fullkomligt beroende av dessa fyra minuter. För om dom ringer upp mig senare än så, så kommer jag att stå på bussen. Och det vill jag inte.

Samtalet sker 12 minuter senare. Jag står på bussen. Står. I mittgången. Hela Luleås befolkning - eller åt minstone dom i gymnasieålder - verkar ha samlats på just. denna. bussen. Just denna morgon. Ja, ni förstår, jag skriker alltså innombords.
Hur som helst så ringer en otroligt aggresiv dam upp mig från vårdcentralen.

-Hej det är Ida?
-Hej. Du hade ringt.
-Ja...
-Vad vill du?
-Jo, jagtrorjagharfåttenurinvägsinfektion.
-Va?

Vid det här laget har de tre närmaste medpassagerarna (alltså när jag säger närmaste så skojar jag inte, jag kunde känna hur dom andades på mig, så tätt stod vi) vänt sig mot mig med nyfikna blickar.

-Ehurm. Jag tror jag har fått en urinvägsinfektion.
-Jaha.
-Ja.
-Varför tror du det då? Är du säker på att du inte bara är gravid?

I kid you not, hon frågade verkligen det. Jag försäkrade henne om att jag inte var det, och ja, sedan fick hela bussen höra alla detaljer som finns om mitt kiss. Alla symptom, allt. Det var den andra jobbiga grejen. Nr 2. Att berätta exakt hur saker och ting tedde sig när jag skulle gå på toaletten, när jag var så otroligt medveten om att alla omkring mig faktiskt stod och lyssnade och ansträngde sig för att höra bättre.

Men hon skrev i alla fall ut ett recept åt mig (utan att ens be mig komma in för en undersökning, what's up with that? Får man bara skriva ut recept sådär? Nästa gång ska jag be om något starkare än antibiotika) och jag fick springa till apoteket och hämta sagda antibiotika. Nu känner jag mig frisk som en nötkärna. Jag behöver inte kissa var femte minut, och det gör inte heller dödsont. Det är jag glad för. Tur att det verkade så snabbt. Behövde bara lida i typ en dag. Kanske hade någon mesig variant. Men åh vad jag led.
Ida tänker & some crazy shit | |
Upp